kärlek, ja, det där återkommande ämnet som alltid lyckas slå på antingen rätt plats, eller så jävla fel att allting blir fel.Jag är head over heals förälskad, ja, förälskad, inte kär, inte gillar, förälskad. För mig kan man vara förälskad i vem som helst, i en kändis, killen som man ser på bussen ibland, personen som du köper ditt kaffe av på espresso house när du pendlar. Förälskad blir man i första ögonkastet, i främlingen på puben som du har ett moment med, i en persons blogg, eller i hans tatueringar.Hur går man senare vidare? Som sagt, jag är förälskad, jävligt förälskad. Det har varat förbannat länge nu, och jag börjar bli trött på det. Faktiskt. Jag har tröttnat på att vara förälskad. Jag vill vara kär, jag vill kunna ta telefonen och ringa och säga “hej, ska vi hitta på något?” & jag vill att han ska känna precis samma sak som jag.Jag vill sitta brevid honom & titta på Donnie Darko, jag vill somna i hans armar & vakna hos han. Helt allvarligt, jag vill bli kär. Inte bara sitta brevid och se alla andra titta älskvärt på varandra, jag vill vara en av dem som står på stationen och pussas när tåget kommer.Hela livet blir upp&ner när man blir förälskad. Sist jag såg honom, när jag var på stan med Marina & Saga, så fnittrade jag som en skolflicka & blev lika röd som stopp ljuset.Så nu sitter jag här igen, tjugo i två på natten och skriver om det där alla andra kallar kärlek, det som inte riktigt är något som jag faktiskt upplevt. Eller jo, men aldrig så jag fnittrar som en skolflicka, blir illröd i huvudet bara för han går förbi eller sitter och funderar över om han & jag faktiskt hade kunnat vara ett så kallat “par”.Och till en ännu viktigare fråga, hur i helvete ska jag kunna säga till honom att han är bland det finaste jag sett, har världens underbaraste leende & att jag är förälskad i honom utan att bli illröd i huvudet & fnittra som en skolflicka?
Det är ungefär det jag känner nu, att kärlek är nog fan inte bara för mesar, utan för de tuffa kidsen som vågar säga vad dem känner. Och jag brukar vara en av dem tuffa kidsen, men inte denna gången.Ibland önskar jag att jag bara kunde skriva ut “HEJ JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRÄLSKAD I DIG, KAN DET INTE BARA VARA DU & JAG FÖRALLTID?" Jag vill att allting ska vara som ur någon perfekt film, typ Nick and Norah’s infinite playlist, Dagboken & nästan som i Dear John, för när dem är kära, så är det en så perfekt kärlek.Jag vill ha någon som kan skriva kärleksbrev till mig, någon som är helt och hållet öppen med hur han mår, hur han känner, vad han vill. Jag vill ha någon jag kan ta med mig på mina favoritkonserter, någon att krama om när Winnerbäck sjunger "kom ihåg mig”, någon att pussa när allting är jobbigt & någon som får mig att skratta tills jag gråter så jag inte kan andas längre.& jag vill att det ska vara han. Det är bara han.Ända sedan jag såg han för första gången på flera år, så har jag velat att det ska vara han.Han som får mitt hjärta att stanna till för att sen slå dubbla slag, han som fick vintermörkret att bli mycket ljusare, han som kom gående med sin militärgröna jacka på stan för sex månader sedan.För den killen, som jag har målat upp i mitt huvud är den perfekta killen för mig hade jag slutat (om han nu har något problem med det vill säga) röka, jag hade slutat med redbull & jag hade slutat bita på naglarna (vilket nog hade varit det svåraste av dem allihop).
Jag tror jag är mer Hurricane än vad jag nekat till tidigare. Jag är inte bättre än Gilbert. Jag är en definition av en Håkan Hellström låt, jag är i mitten av Brännö Serenad. Jag är slutet av Kär i en ängel & jag är början av jag vara bara inte gjord för dessa dar.
Kärlek är något som är riktigt bra när det är bra, men förjävligt när det är dåligt.Kärlek kan ge en sån smärta som är outhärdlig att leva med om personen som man gillar inte känner samma sak.

Vad jag bryr mig om
är att höra dig andas
veta att du är nära
förlåt, nu slutar jag