Äventyr med Sara & Noah

Jag har precis ståt och pratar med Erika om livet. Om allt som har med det att göra. Om ångesten över att aldrig ha haft en riktig pojkvän, om Oscar, om gymnasietiden och allt som någonsin har trykt ner mig. Allt som har vänt mitt upp och ner på mitt liv.

Jag har ångest över att inte vara tillräckligt bra, inte vara tillräckligt bra för att någon ska kunna älska mig för den jag är. Inte vara tillräckligt bra för att kunna jobba som fotograf, eller att mitt skrivande inte ska vara tillräckligt bra för att någon ska kunna bli berörd av det. Jag är livrädd för att vara ensam, att bli lämnad ensam kvar, att alla som jag bryr mig om och älskar ska lämna mig.

Jag har en liten djävul i det ena örat som säger ”dem ljuger” ”ingen kan älska dig för den du är” & ”du är inte värd det här”. Varje gång någonting går med mig, så väntar jag bara på att det ska komma någonting som går emot mig igen.

Enda sedan Oscar dog, så har jag levt i min egna lilla bubbla, jag har inte riktigt öppnat mig för någon, tror alltid att folk har baktankar med att umgås med mig, att folk är rent ut sagt ute efter att förstöra för mig, utnyttja att jag försöker tro det bästa om alla. Jag vågar inte berätta saker för vissa personer, och jag är livrädd att andra personer ska känna saker för personer som jag bryr mig om.

Jag vill alltid försöka tillfredställa alla och sätter alltid alla andra i första rummet. Jag vill inte vara en bröda för andra människor.

Jag vill inte vara den som blir ensam kvar, den som blir lämnad, jag vill inte vara den eviga singel. Jag vill känna mig älskad, jag vill ha någon som jag vet kommer sitta där med mig när jag gråter över att jag inte har Oscar kvar i mitt liv längre. Någon som förstår vad jag går igenom.

Jag önskar bara att den enda personen jag har känt såhär stark för sen Oscar, för ja, jag var dödligt kär i Oscar, och jag önskar att jag hade berättat för han hur förälskad jag faktiskt var i han, istället för att låstas som ingenting.

Jag har blivit rädd för att känna någonting, jag vill inte riktigt känna efter. Jag skiter i det istället, säger det löser sig, eller det ordnar sig. Jag hoppas alltid att det ska ordna sig. & gör det inte det, så flyr jag ifrån problemet istället.

Jag kanske gör alldeles för absurda grejer för folk jag bryr mig om, något jag inte skulle göra egentligen. Men jag gör det. Det är kanske ingenting egentligen för dem, men för mig är det så jag visa uppskattning. Att jag uppskattar dem.

Jag vill inget heller än att få 10 minuter till med Oscar, jag kommer alltid komma ihåg sista gången jag träffade han, jag känner fortfarande han kram. jag har så många bra minnen med Oscar, jag under dem åren jag kände han, så var jag säker på att det var han jag skulle sluta hos. Att det var han som jag skulle gifta mig med. nu blev det inte så, men han är fortfarande den sortens kille jag vill ha. Det kommer aldrig finnas en kille som kan ta hans plats, och jag kanske är petig, men jag tänker inte nöja mig med en halv dan kille som inte kommer behandla mig bra.

Jag vet precis vad jag vill ha, men jag vill inte vara ensam längre. Jag vill ha någon att ligga brevid när jag sover. Någon som säger att jag är lika söt med smink som utan, någon som tröstar mig när jag gråter och skrattar med och åt mig när jag fular mig. Någon som älskar mig för mig, trots att jag inte är den smalaste, sötaste eller sexigaste tjejen. Någon som väljer mig för mig, inte för vem jag umgås med. Jag önskar att den enda killen jag känner så för nu, kunde förstå.

Man ser tiden är förbi, snart är det för sent,
livet går fort och det är svårt att hänga med,
men vi kanske kommer se en juldag i lund
kanske ölen kommer ta oss på det djupa en stund
kanske fortfarande kommer försvinna i din blick
drömma om den framtid som vi aldrig fick
och vi kanske skriker bakom musiken
och trotts alla rast platserna i livet kommer vi fram till att vi trivs
Hur polätten föll om vi kanske lämnas barhänt parallelt genom snön
som ändå blåser bort efter ett halvt andetag
och du säger att det är uppenbart
att det lilla var du och jag
så förlåt om jag bara säger tjena när vi syns
slipper kännas vid svidande förr i tider
kanske var vår historia en fjärill på nål
vacker att titta på men vingar som inte slår