Sedan 2 år tillbaka ungefär, har jag lidit av panikångest. Något som jag tycker är sjukt jobbigt, och det är inte många av mina vänner som faktiskt vet om hur illa det faktiskt är.
För cirka 2 år sedan, började jag få feberkänslor. Jag behövde mycket sömn, helst gå och lägga mig klockan 8 på kvällen för att orka jobba dagen efter. Ett par veckor senare, ringde det inte så mycket på jobbet, och vi blev placerade på utgående samtal. Något som jag inte har tyckt varit särskilt jobbigt tidigare, utan jag har sett det som ett sätt att tjäna pengar på när det inte ringer hos oss.
Summa sumaro, så slutade den dagen med att jag satt på ett kontor och storgrät och jag kunde inte förklara varför.
Och detta blev värre med tiden. Vissa projekt kunde jag inte sitta på, och jag får verkligen panik när jag blev satt på utgående samtal.
Våren 2013, kunde jag inte längre vistas i större grupper, ville inte åka till köpcentrum, kunde inte längre åka kollektivt då där kunde vara mycket människor, var tvungen att vara minst 3 personer när vi gick på bio så jag slipper sitta brevid någon jag inte känner mm. Ja, ni ser ju. Mitt liv blev ganska ohållbart.
Peter har verkligen varit räddaren i nöden ett par gånger.
Livet blev inte lättare när jag började bli sjuk. Helt plötsligt satt jag på vårdcentralen 1 gång i veckan, men folk jag inte kände. Ju sämre jag blev, destu mindre personer vile jag träffa, men destu fler personer blev det.
I oktober opererades jag, och många hörde av sig för att de ville komma och hälsa på på sjukhuset. Men det funkade inte för mig. Jag uppskattade absolut alla som hörde av sig, men jag kunde inte ha fler personer som kom till sjukhuset. Den veckan var jag fruktansvärt naken i psyket. Inte nog med att jag delade rum med en annan person, jag kunde inte göra något själv längre. Mina magmuskler var uppskurna, så jag kunde inte resa mig ur sängen. Fast med kateter, sladdar, droppställningar. Det sista jag behövde var fler personer som skulle sitta i det lilla rummet som jag aldrig kunde lämna.
Däremot, när jag väl var på benen igen, och kunde ta mig runt hemma igen, så blev jag överlycklig över att folk kom och hälsade på. För då var jag i min safetyzone.
Under min sjukdomstid var min panikångest under ganska mycket kontroll. På sjukhuset var mamma eller Peter alltid med, och där var oftast bara 1 person man träffade när man var där. Ibland var det fler, men fortfarande var det under kontroll.
Nu har jag börjat jobba igen, och jag börjar känna av min panikångest igen. Jag undviker att åka kollektivt i den största möjliga mån det går, och det är inte hållbart. Jobbet har haft en så stor förståelse för hur jag mår, och jag har bara haft en superstor attack nu på 7 veckor. Men jag känner att det kommer små hela tiden, framförallt när jag sätter samma press på mig själv som jag gjorde innan. För det är bara jag som gör det, ingen annan.
Usch, vilket tråkigt inlägg detta blev. Jag vill väll mest bara tacka er därute att ni har förståelse för hur jag ibland beter mig och försöka ge en inblick i mitt liv.
0 kommentar(er)
